Oj det kom ett virus....

 Som tog över hela vardagen, livet och allt stannade upp.

Som de flesta av er vet så blev vårt liv något helt annat än normalt och till slut insåg beslutarna att det inte längre gick att skjuta upp serierna i den lilla ihåliga plastbollens värld.

SSL-dam och herr samt herrallsvenskan skulle rulla vidare men all annan verksamhet sattes det stopp för.

Jag har funderat mycket på hur förbundet tänkte när dom räknar herrallsvenskan som "proffsligan" medan damallsvenskan går under den radarn bara för att damerna som spelar i den ligan generellt är yngre? 

Ja det är sant att tjejerna är yngre än killarna när de spelar i damlagen men det är väl snarare ett tecken på att innebandysverige misslyckas med att behålla tjejerna kvar i spel än att serien skulle ha en lägre / sämre status än herrarnas allsvenska!

Största felet där finns ute i föreningarna. Det är där man satsar på herrarna och herrjuniorerna om man har tur. Det är där man misslyckas med att lägga samma energi på damlagen som man lägger på herrlaget.

Ett intressant exempel på det finns i en kranskomun till storstaden. Där damlaget spelat många år i daminnebandyns nästhögsta liga medan herrlaget enbart har 2 Corona smittade säsonger i ryggen. Endå ligger fokus på herrlaget, deras matcher, deras ekonomi, deras framtid ..... 

Det säger så mycket om hur lite erfarenhet som finns på föreningsnivå och hur mycket kunskap som inte förbundet delar med sig av från förbundsnivå. Det handlar inte om att sjösätta nya förslag på 50-50 eller andra idéer, det handlar om att ställa krav.

Jobbas det med sponsor så måste det jobba på bredd med krav på fördelning och krav på målsättning. Man kan inte vara en förening som lägger sig platt, tackar och tar emot utan att fråga sig om det är idrotten och inte laget / föreningen man vill sponsra. Vill du idrotten väl och skapa förutsättningar för ungdomars hälsa och fritidssysselsättning så måste du att din insatts förvaltas av en förening som genomsyrar 50-50. Man ska heller inte kalla sig för stolt sponsor åt en förening utan att ställa krav på att hela föreningen får del av din insatts.

Ni tänkte nog att jag tystnat.....

 Att tystna i etern är inte att tystna IRL

Jag har fortfarande en genuin kärlek till den lilla ihåliga plastbollen. Jag följer den fortfarande om än i en något annan dimension.

I dag ur ett helt annat perspektiv och med andra förutsättningar. Dessutom med en annan mänsklig synvinkel där mycket som varit viktigt tidigare numera är viktigt men inte viktigast.

Ok vad kan vara viktigare än den lilla plastbollen? Livet mina vänner, livet!

Har tanten blivit gammal och troende? 

Nej! Gammal är jag inte även om jag är äldre. Troende är jag precis som tidigare..... Jag tror på mänsklighet, ödmjukhet och att allt som händer är till för kunskap, erfarenhet och möjligheter.

Jag startade bloggen 14 februari 2008 och har pga livet gjort ett uppehåll på x antal år. Livet som under perioden tagit familjemedlemmar ifrån mig och gett mig nya, både 2 och 4 fotingar. Vänner har lämnat och nya har kommit till. En del av dem från då finns fortfarande kvar. 

Varför skriver jag då detta inlägg i en sedan länge glömd och gömd blogg vars namn inte har någon koppling till mig idag?

Därför att det idag är en del av det som gjort mig till den jag är, det jag tycker och det jag tänker. Det har genom erfarenheter och händelser gjort mig till en person med (som tidigare) egna åsikter som jag står för och som jag kan motivera. Säg emot mig, motivera och för en konstruktiv dialog med mig så kanske du kan få mig att omvärdera min åsikt men jag vänder inte kappan efter vinden för att du säger åt mig att göra det eller för att du säger att jag har fel.

Vad är då skillnaden på mig då och idag?

Jag har lärt mig att vara den känslomänniska jag alltid vart men med förstånd och ödmjukhet se möjligheten att kunna enas även med åsikter som går isär. 

Jag har sett hela Sveriges innebandyhallar och mött folk från hela innebandysverige. Pratat innebandy med "fotfolket" och eldsjälarna i många många föreningar i hela landet. Sett fallgroparna, sett succéer och kännt av båda utopierna på nära håll.

Tankar runt sånt och tankar runt min vardag är det som kommer vara huvudsaken i bloggen framöver. 

Jag är lite sugen på att skriva igen

Jodå rubriken stämmer!
Jag har fått tillbaka lusten att blogga om mina dagar igen.

Det blir nog mest innebandy för det är oftast det som jag känner för att dela med mig av.

Som vanligt är det AIK som ligger i mitt hjärta och som vanligt blir väl inläggen lite färgade av det. Trots det så är jag ju en person som inte ser allt i svart och vitt utan jag befinner mig ofta i gråzonen.

Där trivs jag bäst och där vill jag vara - nyttigast så.

För att inte göra allt till ett långt tråkigt upprepande av det som varit så nöjer jag mig med att börja här och nu vilket betyder att AIK ligger 1a i serien, att Kim Nilsson leder poängligan och att AIK går för guld igen.

Själv går jag för en nedtrappning av allt som kräver en insats av mig allt utom mina vänner!
Inte för att jag vill sluta helt med det jag gör ideellt för AIK utan för att min kropp skriker högre och högre om att jag inte får ta ut så mycket energi vid ett och samma tillfälle.

Så nu känns det rätt att bara långsamt kliva ur alla situationer och låta nya krafter ta vid att utveckla och utföra efter sitt egna tycke och tänkande. Min energi är slut, min glädje har sinat och min familj är trött på mig ;) Fast de älskar mig som jag är!

Jag vet att det är ungdomscup här ute i Järfälla i helgen så jag funderar på om jag inte ska kliva in i en hall nära mig och åter känna smaken av träbänk enligt gammal skön sportkultur.
Där innebandyn får vara det den är och stå för det som är anledningen till dess uppkomst från början....

Jag hade tänkt att låta bloggen vara i alla evighet utan nya inlägg men jag kan inte låta bli nu!

Jag blir så ledsen när jag ser vilken sandlåda vi har i svensk innebandy eller rättare sagt vilket förlöjligande av både spelare och förbund med tillhörande instanser.

Innebandy ska spelas och avgöras på planen, att det hettar till ibland och speciellt under slutspel är väl det som gör att man följer sporten med spänning och glädje.
Det som bevisar att spelarna har taggat till, adrenalinet har pumpat igång och vinnarskallarna har vaknat till liv efter den lite träliga serielunken.

Vi har den sista tiden sett bevis på att vårt egna förbund med Juridiska nämnden i spetsen gjort sig till rättesnöre på ett sätt som inte helt följer linjen av slutspelsplast på planen.

Man bedömer ett matchstraff till 5 matcher som man sedan får på nöten och blir tvungna att ändra till det mer relevanta 3 matcher.

Nu har man stängt av en spelare med 2 timmars marginal till matchstart och i det här fallet för något som hänt långt från sargkantens utsida. Man har läst Twitter!

Spelaren har tydligen inte fått säga sitt ännu för man har tagit helg på förbundet?
Hur som helst så har hela den tragiska historien startat ett helt nytt och väldigt sorgligt fenomen i twittervärlden och en fundering på hur frisk vår sport/förbund är.

Någon (SIBF-JN?) startat ett konto men även inläggen därifrån är med stor säkerhet hämtade från någon med samma typ av humor som denne någon som stulit/lånat en mobil och twittrat i en annans namn.

Det man kan läsa sig till när man surfar runt i twittervärlden är vad jag kan förstå följande.....

- En spelare lägger ifrån sig mobilen på ett matställe i ca 15 minuter under en resa hem från förlorad bortamatch. (Inget förtäljer om spelaren och domarna hade meningsskiljaktigheter under matchen och med tanke på att det är med laget man äter och lämnar sin mobil så torde inlägget rimligen gjorts av en lagkamrat)

- "Någon" (troligen en lagkamrat) tar mobilen och twittrar ett tweet med mer eller mindre rasistiskt (?) budskap och lägger tillbaka mobilen på bordet. Säkert glad för att ha lyckats med ett praktical jokes!

- Spelaren som äger mobilen tar upp den efter ca 15 minuter och ser tweetset och raderar det direkt. Lämnar hela händelsen åt sidan och fortsätter sitt slutspelstugg om damer och annat som han anser vara roligt på twitter.

Sorgligt.... hela händelsen!
Sorgligast är nog följderna!

Jag har full förståelse för att spelaren reagerar på avstängningens förfarande!
Det är mer än lovligt fräckt av JN att offentligöra det 2 timmar före match! Där hade man kunnat vänta till efter match för naturligtvis påverkar det ett helt lag när något sådant händer så tätt inpå.
Ingen vet om resultatet hade blivit detsamma men ingen vet heller om det hade kunnat bli ett fortsatt spel i slutspelscirkusen för hela laget!

Men jag har inte full förståelse för efterföljande handlingar och tweets och från alla olika håll som de kommer!

Jag följer spelaren själv och har de sista månaderna funderat på om jag verkligen orkar fortsätta följa hans tweets? Han skriver roligt men också med ett ganska stort knivudds ......vad ska jag kalla det?
Jag skulle aldrig som tjej gå i närheten av honom med tanke på att man dagen efter hängs ut som en av alla damer som han har runt omkring sig! Inte utan att känna mig som "lätt på foten".

Säkert kommer jag att få på nöten nu men det är helt ok!
Hade han varit min son...(vilket han åldersmässigt skulle kunna vara) så hade jag frågat vart han glömt bort att det finns något som heter gott uppförande någonstans, respekt för kvinnan och respekt till dig själv som människa och hur du uppfattas av andra.

Men så blir det inte!
Ett helt innebandyfolk sluter upp bakom honom, skickar blommor och hejar friskt via tweets när han gnäller på och tjatar runt om att han är ofördelaktigt och illa behandlad av JN.
Man står upp för att JN är dumma och att allt hanterats uselt MEN det är inte i sakfrågan som man står upp för. Det är på alla "tyck-synd-om-mig-tweets"!

Ingen skriver att det är för jävligt att du råkat ut för det här på detta sättet men tänk på att du faktiskt hänger ut tjejer varje gång du berättar om att du haft med dig dambesök hem. Tänk på att du faktiskt (om man surfar runt som jag gjort) hänger ut en dam som är en annan offentlig person som visste att du kom hem klockan 4 i morse....hur stor är sannolikheten att du då skulle kunna dra iväg ett sånt tweet själv?

Nej nu får ni strypa mig eller kalla mig för kärringjävel eller annat om ni vill men jag tycker att det kan vara hög tid för denna "vuxne" man att se sig i spegeln och kanske förstå att när man inser att någon spelat en ett spratt som kan gå över styr så ser man till att styra upp det själv med en gång!
Det kallas eget ansvar!

Lånar någon min inlogg på facebook så låter jag det stå kvar och skriver som det är  - facerape!
Varför lät du inte inlägget stå och skrev en dementi på inlägget och skrev  - #Tweetrape!

Ingen kan stängas av för att man står för att man inte står för något "man" skrivit - det kallas att be om ursäkt....ett ganska vackert sätt att hantera ett felsteg, dumhet eller misstag på.

Glöm för jösses namn inte bort att det är min personliga blogg och enbart jag själv som står bakom texten!
Så ska ni spotta på mig så se till att det är mig ni spottar på och ingen annan!

Eventdag! :)

Nej, vi åker inte till Helsingborg och håller i eventet.
Det finns en fantastiskt styrka på deras hemmaplan som fixar det åt dem med bravur!

Jag har själv varit där så jag vet hur mycket de gör och även därifrån har vi hämtat en och annan godbit när vi slagit ihop och hittat vårt event.

hur som helst så samlas vi.
Lite mat och dryck och en TV med rätt kanal så finns det ingen anledning att inte trivas.
Förvisso utan alla arbetsuppgifterna denna gång med ändå med ett väl så viktigt mål.

Att samla truppen, se över utrymnings-planer och ansvarsområden samt en hel massa till som ligger och skvalpar i våra halvfärdiga dokument.
Målet är att de ska vara helt klar och all dokumentation ska finnas på plats och klar för kommande års fortsatta arrangemang och engagermang.

Där står vi nu.

Antingen så får ni en inblick eller så får det bli som på många andra platser - det som sker i kväll i metropolen  - det stannar i metropolen.

Take care