Oj vilken herrejössesdag det blev..

av dagen i går ;)

Många känslor svajjade med full styrka.
Telefonen gick varm över storstadens nejder och mitt öra har numera trycksår på snibben.

Jag börjar med det som för dagen var jobbigast men bäst (inte för mig och familjen utan för vårt lilla hjärta)

Denna underbara lilla hårboll har fått komma till hundhimlen och springer nu över ängarna med Bosse Boxer. Ett tungt beslut som har mognat fram långsamt men oåterkallerligt under sommaren som gått.
Slut på hennes stress för att hon inte klarar av att tillföra flocken något av allt det som hör hennes instinkter till. Nu när hon finns i himlen så finns heller inte några hinder för henne att fylla sin uppgift ;)

Sen var det möte med alla killarna i HJB.
Det var fantastiska 25 närvarande!!! 2 av killarna hade fått lov att avstå pga. olika anledningar.
Träningen på onsdagskvällen var det 23 gubbar närvarande!
Tänk om killarna fortsätter i den här stilen - då blir det riktigt riktigt bra =)

Skalman kommer att ha ytterligare en vecka då han inte tränar eller spelar matcher för att ryggen ska få lite mer tid men han måste också sköta om sig och se till att han tränar upp främst magmusklerna som tydligen är de muskler som hjälper ryggan att hålla sig i bra skick. Jobbigt tycker han men ett måste säger jag.

I dag åker han till Heffaklumpen och lär väl bli kvar där till söndag, han har ju inte träffat henne på en HEL vecka!!!!
Han är så jäkla söt så det finns inte! Jag måste åka dit nu mamma för annars tror hon nog att jag inte tycker om henne längre.
Men jag tror att han misstar sig, jag tror att hon visst tycker om honom men även hon har ju varit tokförkyld och hängig. Hon måste ju få vara sjuk utan att han får för sig att det ska ta slut!!!
Den unga kärleken är inte lätt alla dagar i veckan :)
Hoppas nu bara att han inte smittar ner hela hennes familj med den förkylning som ligger i hans kropp och lurar.

Anders och Skalman hjälptes åt att åka till Görvälns återvinningscentral i går em. Äntligen är det tomt från skräp på fram och baksidan så nu ska vi väl kunna vinterstänga tomten för säsongen.

Nu ska jag jobba vidare med några målvaktsövningar som jag sedan ska försöka skicka upp till Umeå :) Hoppas att de får lite tips och ideer som de kan använda.

Nu kör vi full fart mot helg =)

Åh..NEJ!!!

Jag har under ett par månader följt en underbar människas kamp mot cansern som tagit greppet om hennes kropp.
Hon har delat med sig av tankar och känslor på ett sätt som gjort att denna vedervärdiga sjukdom har fått ett ansikte.
Med ett mod och en empati för både sig själv och sina nära och kära har vi fått följa henne i hennes "vardag".
Nu har hon stilla somnat från sin smärta och det värker i mig när jag tänker på hennes familj och barn.
Som jag sagt förr när tiden tagit slut för någon.....

När inga ord finns.... och tanken inte räcker till....finns inget jag kan göra...vanmakten står som en mur. Mitt i allt känner jag en "grålycka" för att en människa mindre behöver leva i maktlös smärta.

Vila i frid Sabina.

Blandad onsdagsmorgon...

Jag vill börja med att ge Caroliine en



för att du med din kommentar på mitt inlägg om målvaktstankar har bekräftat att det här är ett problem som finns och som vi vuxna i ungdomsidrotten borde börja diskutera och prata om på ett sätt som främjar idotterna och därmed också barn/ungdommarna.

För en gång skull ska jag dela med mig av mina innersta tankar till omvärlden. Det är inte ofta som jag har problem med mina "barn" och finns dom så brukar det sluta med ett par timmar vid köksbordet, många koppar kaffe och sedan drar vi i alla lösa trådar som hänger och tovar ihop sig ;-)

Men nu går jag bet!
Jag vet att Skorpan är stor och vuxen! Jag vet att "barnen" ska gå sina egna vägar!
Jag vet att det är normalt att mina värderingar synas i sömmarna och kanske till och med kastas!

Vad jag inte visste tidigare är att man kan sörja ett "barn" som på alla sätt är närvarande.
Att man kan förlora det värdefullaste man har för att man inte förstår vad som händer och inte når fram så man får svar.

Skorpan som är en av mina bästa vänner (hon har alltid sagt vad hon tycker och tänker även om det varit obekvämt för mig) har vuxit ur vår familj.
Hon har funnit en man som hon förälskat sig i, som hon kanske kommer leva hela sitt liv med och då borde jag som mamma vara den lyckligaste som finns.

Det är jag också men jag sörjer också mitt barn.
Jag vet att detta låter som en mamma i deppresionstider men det handlar inte om det.
Det handlar om att vi nu ska ta oss igenom nästa fas i livet.
Hon ska gå från att vara min dotter till att bli en vuxen kvinna som jag ska ha en vuxen rellation till.
Jag ska gå från att vara mamma till att vara en annan vuxen kvinna som hon ska ha en vuxenrellation med.

Många bråk har vi om att när man är 20 år så ska man tvätta sina egna kläder, man ska dansa veckotangon med damsugaren, man ska helt enkelt hjälpa till och ta ansvar för hemmet.
Här har vi ett problem - Skorpan vill bemötas som vuxen men fortfarande slippa allt vuxenansvar.
Jag vill försöka bemöta henne som vuxen men också kräva att hon tar vuxenansvar.

Hur många finns det inte i Sverige som jobbar heltid, handlar, städar, tvättar, lagar mat, träffar vänner, gymmar, tvättar bilen, rensar rabatten?????
Om alla dessa Svenskar klarar det så borde rimligtvis lilla Skorpan också göra det. Speciellt om hon har 4 andra i hushållet till hjälp!

Men värst av allt är känslan av att vi aldrig kommer att mötas som vuxen-vuxen.
Därav sorgen av ett förlorat barn.

Nu tänker ni säkert - jo då lilla tanten, visst kommer ni att mötas igen. Ni ska bara ta er igenom den här fasen. -

Men så här är det:
Jag har lärt alla "barnen" att
1. det jag säger inte är allsmäktigt
2. du är en egen individ med egna tankar, åsikter, känslor
3. du har rätt att vara en egen individ
4. du behöver inte älska alla men du måste respektera alla
5. du får den respekt du förtjänar
6. du ska bemöta varje människa så som du själv vill bli bemött

Skorpans och min rellation faller på punkt 4!
Hon behöver inte älska mig men hon måste respektera mig. Vi är nog 2 väldigt olika personligheter och hade vi inte varit mor/dotter och träffats ute i samhället så är jag inte den typ av människa som hon hade valt att umgås med.
Så enkelt men endå svårt är det.

Sug på den karamellen ni som fått för er att jag alltid är så duktig och en sådan fantastisk mamma. Även jag har mina grå fläckar och dagar som är mindre roliga.

En mörk måndag

här i Järfälla, vi i familjen har förlorat en mycket kär och god granne. En man som alltid haft ett litet torrt skämt på läpparna. En man som vi fått äran att umgås med i 11 år. Trots detta går våra tankar oavbrutet till familjen som drabbats. 2 unga duktiga innebandyspelare har förlorat sin pappa helt utan förvarning och deras mamma har förlorat sin man. Deras största supporter, deras stöttepelare i vått och torrt. Dit går våra tankar idag. Vi försöker förstå varför, men inget godtagbart svar finns.
En rellativt ung man i sina bästa år, en i grunden frisk man - senaste veckan lite hänging med förkylning, huvudvärk och allmän trötthet. Att en sådan man bara på någon timme kan vara borta. Det är så oförståerligt och gör så ont. Familjen - Fru och barn men även föräldrar och syskon - vad säger man när orden tar slut???
Vi finns, vi tänker, vi är med er - närhelst ni vill, behöver.

Det är sådana här dagar man känner ett litet uns av lättnad när man tittar in på Kalle9ans blogg och läser dagens lilla tänkvärda ord.
Alla världens storheter väger inte upp en vän.
Så sant Kalle - och visst känner vi att du finns med oss alla i dag. Tack för att du finns och att du har förmågan att få oss att tänka lite längre och lyfta blicken över horisonten. Du är verkligen en vän.

Jag kommer nog inte att sätta mig mer här i dag därför önskar jag er alla en god natt med orden - var glad och tacksam för varje liten stund du får dela med nära och kära. Ingen vet när orden tar slut.