Jag har under ett par månader följt en underbar människas kamp mot cansern som tagit greppet om hennes kropp.
Hon har delat med sig av tankar och känslor på ett sätt som gjort att denna vedervärdiga sjukdom har fått ett ansikte.
Med ett mod och en empati för både sig själv och sina nära och kära har vi fått följa henne i hennes "vardag".
Nu har hon stilla somnat från sin smärta och det värker i mig när jag tänker på hennes familj och barn.
Som jag sagt förr när tiden tagit slut för någon.....
När inga ord finns.... och tanken inte räcker till....finns inget jag kan göra...vanmakten står som en mur. Mitt i allt känner jag en "grålycka" för att en människa mindre behöver leva i maktlös smärta.
Vila i frid Sabina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar