Då är det officiellt.....

Skorpan lämnar en klubb som hon trivts ruskigt bra i, en klubb som tagit emot henne med öppna armar och stor tolerans för att sista gymnasieåret med mycket praktik har haft prio 1 i hennes liv. Ett lag med fantastiska tjejer och tränare, ett glatt gäng med högt i tak.
Samtidigt måste jag beundra henne - hon väljer att ta ett antal steg tillbaka för att börja om i ett division 4 lag, hon motiverar det med att hon vill hitta en klubb där hon kan hitta tillbaka till innebandy glädjen under mindre prestationstryck (hon lägger ribban själv!!!) en klubb där hon känner att hon kan vara några år framåt och utvecklas tillsammans med tjejerna och därmed kliva upp i divisionerna tillsammans

Hon säger att hon alltid kommer vara tacksam mot Balrog för att de trodde på henne och gav henne chansen att visa vad hon vill med sin idrott, att Balrog har lärt henne otroligt mycket rent sportsligt men även mycket om sig själv. Jag måste nog säga att efter det här året är det något som Balrog är väldigt duktiga på - de utvecklar inte bara skickliga spelare, de utvecklar individerna. Varje spelare har ett eget värde både på och utanför planen, arenan och laget.

Tack Balrog för allt ni gett min älskade dotter!

Skalman har också han tagit ett beslut - han ska provträna för BBIF´s HJA. Hans mål är att ta en plats i den truppen, klarar han inte det så kommer han att ta sig en ordentlig funderare på vad han behöver för att uppnå sitt eget slutmål med sin idrott. Det känns som att kan han hålla kvar fokus på det och orka med de nöta, nöta, nöta åren som krävs för att klara det, Ja då kommer han att lyckas

Som förälder är detta en balansgång. Var går gränsen för vad man ska tillåta sitt barn att utsätta sig för? Var går gränsen mellan sina egna önskemål och barnets? Var går gränsen då man fortfarande är säker på att barnet idrottar för att barnet vill det och inte för att föräldrarna vill det?
Jag och Anders pratar ofta med våra barn om det här - vi tycker att det är viktigt att de förstår att vi INTE har några högre förväntningar än att de är trygga med sig själva och att det är de själva som avgör om de vill fortsätta eller sluta. Vi har bara ett krav - om man bestämt sig för ett år till, så lämnar man inte laget under det året. Man slutför det man åtagit sig.

I övrigt så har de vårt fulla stöd :-)
Det betyder att när September kommer så tar mamma Nygren fram familje almanackan, skriver ut alla seriescheman och sitter och skriver i alla serier inför säsongen. Det brukar bli ganska fullt :-) Sedan kan folk fråga om vi kan ses den eller den dagen och då ser vi snabbt och enkelt om någon ev. är upptagen av match eller om det är träningsdag. Almanackan styr hela vårt sociala liv under säsongen. Självklart finns inga garantier för att de alltid blir uttagna att spela match men vi ser alltid till att vi inte är uppbokade på annat så att "barnen" finns för laget om det är vad coachen önskar.
Ja så går det till hemma hos oss, tokigt? Ja kanske men vi tänker inte byta ut systemet förrän "barnen" ber oss göra det. Det är nämligen lika skönt varje gång som man kan hoppa över städningen för att få se rolig innebandy, snacka lite skit med andra föräldrar och samtidigt få vara i närheten av ungarna och deras liv ;-)