Nu har jag tagit ett beslut som bär mig emot....

men som är det enda tänkbara att göra.

Jag tar till mig systerysters råd och startar upp en nu blogg där jag kan skriva vad, när och hur som helst utan att någon behöver lägga värderingar i det.

Jag kommer inte stänga ner "stars are born not made" men den kommer inte längre ha innehållet - vardag och fest med mina barn - jag bjuder bara på innebandy.
Nu kan det ju tyckas ganska naturligt att det blir mer riktat på innebandyn eftersom jag bara har ett "barn" kvar som lever sitt liv i hallarna. Det "barnet" är dessutom myndigt om bara 100 (?) dagar, något åt det hållet är det i alla fall :)
Snart blir det nog mer inlägg om min och gubbens vardag och fest i innebandyhallarna eftersom det snart bara är vi två kvar i huset.

Vi har ju ett visst svinn med naturlig avgång på våra barn =)

Det jag tycker är mest synd är att jag vet att en hel del vuxna och ungdomar läser min blogg just för att jag har valt att vara väldigt ärlig och öppen om allt som händer i vårt liv. Många har kännt igen sig i jobbiga stunder andra har kommit med goda råd sen finns det dem som bara läser för att få se att de inte är ensamma om att ha mörkgrå vardagar i livet också.
Men den tiden är förbi, mina tankar runt allt och ingenting är numera inte till allmänhetens godo/ondo längre.

Den här bloggen kommer att ha exakt samma innehåll som min andra blogg utom mina tankar.
Jag har kommet fram till att det enklaste att göra är helt enkelt att skriva i den andra bloggen precis som nu och sedan bara kopiera över innebandystyckena till den här bloggen. Kanske att jag faktiskt passar på att utveckla innebandytankarna här men förvänta er inget annat än just innebandy :)

Ni som gärna följer hela min vardag är välkomna att följa med till http://tankariettvirrvarr.blogspot.com
några av er som redan talat om att ni vill fortsätta följa hela vår vardag är redan inbjudna via e-post men har jag glömt någon eller på annat sätt missat er så kan ni bara följa instuktionerna på startsidan så ska jag se om jag kan fixa det åt er.

Nästa inlägg kommer säkert redan i morgon eftersom jag ska ta mig en sväng till Solnhallen med gubben och hjälpa till att förbereda AIK´s segertåg till Varberg, för visst satsar väl laget på 3 nya friska pinnar? Varför ge sig nu efter 10 raka när man kan få 11???
MEN.....ju längre man klarar att vinna ju närmare en förlust kommer man. Dessa ord har jag läst på många många innebandybloggar den senaste tiden, inte minst på en massa svart/gula bloggar. Det borde betyda att ingen av killarna eller de som har en nära rellation till dem anser att matchen är vunnen innan slutsignalen går.
Jag hade planerat för att se matchen på webben men nu faller det sig så illa att Skalman ska befinna sig i en ..............innebandyhall (!) när AIK träffar Warberg så det blir nog inte så mycket av med det, om jag inte är fräck nog och tar med mig datorn till Västertorpshallen förstås :)
Det finns lösningar på det mesta i livet :)

Nu ropar tantens kudde på henne så nu säger jag godnatt.

PS! Hannah, jag kollar din mailadress med Skorpan ;)