17 år och 3 mål på 12 sekunder !!!!!

Ja det är väl sådana killar som alla tror ska bli något riktigt stort så småningom men framförallt säger det så sjukt mycket om sporten som heter innebandy.

Snabbt och intensivt med mycket hetta och samtidigt rent spel.
Helt enkelt valuta för inträdesbiljetten som brukar vara gratis i div 6 spel :)

I dag är det en sån där klar hög kylig höstdag över storstadens kupol av avgaser. Himmeln är klarblå och det är helt vindstilla. Naturen är på väg att somna för en välbehövlig vila under kung Bores högtid.
Vi har ju faktiskt haft en fantastisk vår och sommar i Sverige. Nu möts vi av vad som verkar bli en fantastisk höst i allsköns gul, orange, röda färger.
Jag älskar att leva i ett land med fyra årstider trots att jag älskar de fyra tiderna av olika anledningar.

Jag har inte dansat med damsugaren sen i fredags förra veckan så i dag är det dagens projekt. Sen ska jag se om jag kanske kan lura hit min vän Alice på en kopp kaffe. Det vore så gott att få prata lite med henne om allt som hänt den senaste tiden. Med hennes livserfarenhet så brukar jag alltid få lite nya vinklar på sakerna och det är sååå skönt att det finns kvinnor som kan se längre än näsan räcker.

Oron inför morgondagens möte med ny läkare börjar infinna sig i kroppen. Det är helt sjukt att man måste vara 100% frisk för att kunna vara sjuk i dagens samhälle.
Fast det är klart att man inte behöver se på de internationella kriterierna för kronisk sjukdom om man bor i ett land som Sverige. Sverige kan ju göra precis som vi vill med vårt land och dess innevånare.
Men om nu bara den här läkaren förstår att man måste skriva ner alla symptom och alla fastställda diagnoser på pappret så finns det faktiskt en chans att försäkringskassan ska göra en rättvis bedömning i stället för den som gjordes på den förra läkarens intyg.

Jag ska också ringa min mamma som blev opererad i går och allt gick enligt planerna säger operationssköterskorna. Hon har nu vilat upp sig under natten och allt ser stabilt och bra ut så nu hoppas vi att de hittat rätt och åtgärdat. Men jag antar att det blir en lång rehabiliteringstid efter den här livskrisen.

Kompisen var i väg på ett möte igår men jag har ingen aning om ifall det togs några beslut på hans fortsatta letande efter ett eget liv. Det vore så himla skönt om han bara kunde höra av sig och berätta hur det går för honom och hur han mår. Sen skulle det vara bra om han tog sig i kragen och kunde hämta de papper som enligt lagen ger honom rätt till särskilt stöd både i boendet och i livet som stort.
Hur gärna folk vill möta honom som vilken normal 23 åring som helst så finns det faktiskt vissa situationer där han har behov av lite stöd från andra människor.
Utan det stödet så händer ingenting!
Han säger att han ska göra saker men det blir inte gjort för han vet inte hur hanska göra det. Hoppas snart att de människor som har tagit hand om honom märker att det är väldigt trögt att ta ett steg framåt för honom, att de snart ska vakna och se vilka begränsningar han har.
Han är nämligen INTE lat, han vet helt enkelt inte hur han ska göra det och därför händer inget. Sedan infinner sig frustrationen för att inget händer men han förstår inte varför det är så.
Nåja, det är ju inte mina problem längre så nu kan jag bara luta mig tillbaka och vänta på att han ska ta sitt förnuft till fånga och inse att vi aldrig varit hans stoppkloss utan det är hans problematik som är hans fotboja. Sen kan man arbeta framåt tillsammans med honom men inte förr.