Tumör eller cancer??

Ja då var det fastställt att mamma har haft en tumör i magen.

Numera kallar man det tydligen tumör och inte cancer. Skillnaden är väl lika med noll antar jag men man tänker att det låter snällare med tumör??

Det finns ju inte längre något som per automatik säger att alla som får cancer kommer att dö.
Trots det så finns det ju faktiskt bara en sak som vi alla är garanterade här i vårt jordeliv och det är just att vi ska dö.
Sedan är frågan - när, var och hur?
Men det vill vi inte veta.

Kanske är det just därför vi ska bädda in allt prat runt vår mest elementära sak i livet. På något sätt så kommer ju dödsdagen nära inpå en när man får ett sånt besked.
I vilket fall som hellst så kommer ju tanken nära inpå.

Livet är som jag sagt många gånger tidigare ett märkligt tingest.
Man tror att man har all tid i världen och man tar beslut om hur man ska lösa eller inte lösa svåra situationer.
I bland sätter man sig på höga pedistaler och anser sig göra allt rätt men med tanke på att inget är garanterat annat än döden så bör man kanske också ha förmågan att vara lite ödmjuk mot andras fel, brister och åsikter?

Jag lever i en totalförvirrad värld där andra anser sig ha rätt att ge min son lösningen på alla hans problem, där man inte förstår att i vissa situationer finns det inte utrymme för egna beslut. I bland måste man helt enkelt gå in och peka med hela handen för att få honom att göra rätt för honom själv.
Alla kan säga vad de vill om VAD/VARFÖR/HUR och VAR vi gjort eller inte gjort saker med och för honom men INGEN har tillräckligt mycket råg i ryggen att stå mitt emot mig och ifrågasätta det.
Ingen annan har levt i en vardag med honom och hans svagheter. Bara vi andra 4 innanför vår ytterdörr har hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Jag bara undrar om det helt enkelt är så att alla är så jäkla konflikträdda så de inte klarar av att ta diskussionen med varken honom eller mig.

Men sanden i livets klocka rinner vidare genom nålsögat och ingen av oss har facit på när sanden tar slut. Tänker man den tanken så blir hans och alla andras problem väldigt små och banala. Helt plötsligt så finns det inte längre någon anledning till bråk och annat tjafs, det finns helt enkelt ingen garanti på att det finns tid till det.