Vuxen i vuxenvärlden inte barn!

Hm...nu har jag funderat och tänkt, tänkt och funderat.

En gång i tiden när jag läste psykologi och psykiatri så läste jag mycket om det här konstiga fenomenet med att vara barn. Att växa upp och bli vuxen men att ens föräldrar fortfarande ser på en som ett "barn" och därför ofta bemöter sina vuxna barn som just barn och inte vuxen.
Det här fenomenet sker också åt andra hållet!
Man kan vara vuxet barn men när man kliver innanför sitt föräldrarhems dörrar så kliver man in i "barnvärlden".

Mycket märkligt och inget man tänker på varje dag men ack så sant.

Varför nu dessa konstiga psykologitermer????

Jo, just det här fenomenet upptäckte jag att jag var på väg in i under nattens senare timmar.
Sedan min mamma flyttade till Skåne under mindre trevliga former så har det fenomenet upphört mellan mig själv och mina egna föräldrar. Men när jag ska umgås med mina svärföräldrar så måste jag alltid tänka tanken - Stå kvar i vuxenvärlden!!

I går pratade jag med min svärmor i telefon. Hon är mycket upprörd över min blogg och hon tycker att hon har all rätt att läxa upp mig för den. Inte bara mig utan också Pappa Nygren, Skorpan och Skalman fick sin beskärda del av kakan.
(Jag vet! De har inte ett skit med min blogg att göra)
Hon kan inte säga vad det är som är felaktigt i bloggen men hon tycker verkligen inte om att jag har kränkt hennes dotter i min blogg.
Inte heller att jag har använt dotterns smeknamn (vid ett tillfälle) Att jag skriver att det är familjen Nygren det handlar om. För att inte tala om att jag kallar min son Kompis! Det är inte alls populärt.
Jag funderar på om jag helt enkelt ska skriva ut allas förnamn och adress så hela internet världen ska kunna ta reda på exakt vilka personer det är jag skriver om?????

Nej, det tänker jag inte göra!!!
Jag har ingen rätt till det. Men tillbaka till min tanke om barn i vuxenvärlden.

JAg sa i telefonen att jag gärna sätter mig och pratar om hela situationen med mina svärföräldrar MEN..... varför?????
Har jag någon skylldighet att åka hem till mina svärföräldrar och sitta och rättfärdiga mitt handlande och min "barnuppfostran" gentemot dem????
Nej tack! Svärmor och svärfar!
Jag är tillräckligt vuxen för att ta ansvar för både mig själv och mina barn. Kom inte och tro att ni ska få möjlighet att sitta i er vuxenroll och tala om för mig hur jag ska leva mitt liv med min familj i mitt hem.

Att Kompis har valt att flytta hemifrån (visserligen bara hem till er) har jag som sagt inga problem med överhuvudtaget. Jag hoppas bara att ni verkligen förstår hans problematik så ni kan hjälpa honom med det stöd han behöver.

Jag har problem med att få mitt numera vuxna barn att förstå vad och varför vi inte kan stå bakom hans rygg i de val han har gjort med sitt liv. Jag har problem med att mina 2 yngre vuxna barn upplever sig svikna av Kompis. Jag har problem med att Kompis inte förstår att han nu har kommit till den gräns där han antingen behöver hjälp och stöd att utvecklas rätt eller att han kanske inte ens har den förmågan att lära sig de här viktiga bitarna i livet.
Jag har problem med att Familjen Nygren motarbetar Kompis genom att de inte förstår att Kompis har några små svagheter.

Men jag tänker inte kliva in i barnrollen och sitta och läxas upp av människor som inte har någon som helst rätt att fostra mig. Jag är färdigfostrad av mina egna föräldrar och jag är förbannat stolt över den jag är och har blivit genom åren.

Därför kära svärföräldrar så kan jag bara konstatera att ni har inte ett skit med mina problem att göra, speciellt inte nu när ni har valt att öppna dörren för Kompis och därmed också tagit över arbetet med att hjälpa honom med de sista pusselbitarna som han måste ha för att kunna fungera som en fullt normal samhällsdeltagare med en liten stöttande hand då och då.
Vill ni prata så finns vår dörr där den funnits de sista 13 åren och den är alltid öppen för er.

Min blogg kommer att leva vidare i den tankemening som den startades i för något år sedan, gillar ni inte vad som står så rekommenderar jag er att helt enkelt inte läsa. Det samma gäller "flickebarnet" som tydligen känner sig kränkt utan tanke på vad hon gjort ett annat av mina barn.