Egna tankar

Jag lovade ju att komma tillbaka med lite tankar om innebandyn och här kommer dom.

Jag vet inte riktigt om det är jag som har fel när jag påstår att det faktiskt har blivit mer skadedrabbat i målvaktsledet inom innebandyn. Den här sista säsongen har i alla fall påverkat mig och mitt sätt att se på mina hjärtans idrott.

Visst är det så att innebandyn är en sport i ständig förändring och spelet går snabbare och snabbare. Spelarnas teknik och bollkontroll blir bättre hela tiden och även deras teknik att slå iväg bollen. Det ställer automatiskt högre krav på både målvakter och domare.

Rent fysiskt så finns det en övre gräns på hur snabbt man kan flytta en kropp på ca 75-80 kg (ganska normal vikt på en man/kille i tonårs/yngre herre katergorien). Den gränsen är sedan länge förbi vad gäller möjlighet till sidledsförflyttning i samma takt som spelarna hinner passa - ta emot - skotta iväg. Det betyder att det ställs högre krav på att man har bra backar som har förmåga att läsa spelet och bryta bollbanan.

Det var just ett antal sådana moment som senast igår kostade ytterligare en skada. Den här gången var det revbenens tur. Tidigare har nacken fått ett par svingar, ena foten och smalbenet samt ett par fingrar.

Ibland kan man tycka att vi målisföräldrar är sjåpiga och kinkiga med våra barn, men om man liksom jag är en sådan mamma som alltid har sagt till ungarna att det är sånt som händer för att sedan få veta utav läkaren som röntgar handen att ungen har 17 felaktigt ihopläkta frakturer i fingrarna så har man kanske lite rätt att vara sjåpig.

Men vad är det som händer egentligen? Är det verkligen så att innebandy ska vara en sport där det är tillåtet att slakta målisfingrar, fötter och trycka till med knäna mot huvudet så hjälmen flyger av och nacken får en whip lash?

Jag är ganska övertygad om att det är tidsfråga innan något riktigt allvarligt händer i våra hallar. Må någon se till att det går väl men också att innebandysverige börjar kräva ett renare spel runt mål.

Ofta ser man motspelare som trycker in målvakten så långt i mål att de nästan kliver in i målgården vid frislag. Denna tyngd mot huvud/nacke men också rygg vid dessa strider mellan motståndarcenter/forward och medspelarback som kör stenhårt försvar och försöker trycka ut motståndaren är situationer som man borde kunna stävja från domarhåll. Varför säger domaren inte till killarna att lugna ner sig??

Jag har följt alla matcherna på TV från säsongens SSL och jag kan inte påminna mig att jag sett några liknande skador har inträffat i den serien. Visst är det ett renare spel med jämnare motstånd än vad vi kanske hittar i de lägre undomsserierna men dessa spelare ska ju kunna spela ren innebandy ändå. Dessutom är jag övertygad om att domarens sätt att observera och reagera vid ruffspel i målgården är den enda utvägen att stävja denna teknik.

Som det är just nu så spelar man i första hand för att få till ett bra eget spel. Fungerar inte det så försöker man få motspelarlaget att tappa humöret, är även det utan resultat ja då ger man sig på fult spel både med gliringar, fula tacklingar, och slag mot målvakt.

Är det så vi vill ha det ??? Var tog alla bra domare vägen???