tisdag 18 maj 2010

I love my sister :)

Ok, då kom det där samtalet som var den förlösande startknappen.

En annan vinkel och en tanke som var fel men ändå rätt hur nu det kan gå till.
En tro om att det handlar om att ha för mycket annat i huvudet och att det är viktigare med tjejer och kompisar i den här åldern.
Men nej!
Så är det inte!
Min besvikelse och tomheten ligger i att han inte varit ärlig och sagt att han tappat sugen och att han inte har roligt i hallen längre.

Ingen tycker det är kul att släppa in en väldigt massa mål och ingen tycker att det är kul att ställa upp, ställa upp och ställa upp utan att känna att man får något tillbaka.
Allt det här kan jag förstå och jag har till och med funderat på vad som driver honom att sätta på sig utrustningen när han kommer till hallen och upptäcker att han bara har 5 utespelare med sig.
Jag hade inte ens bytt om utan sagt till killarna att nu går vi ut och tar en WO.
Men han har bytt om och han har tagit så mycket stryk av dessa matcher så nu är inte innebandyn rolig längre. Den är ett ont hål i magen bara.

Men som sagt han har haft så många tillfällen att tala om hur less han är.........senast under en situation i en hall där han höll på med ett intro. Han var ledsen arg och irriterad och när jag frågade honom så hade han bara behövt säga att han är så trött på innebandy så han bara vill spy på skiten.
Det hade räckt för att jag skulle ha tagit diskusionen med honom om hans eget spel.

Det hade varit ärligare än att spela ett helt år utan att ha lust bara för att vi inte ska bli ledsna!!!!
Jag blir inte ledsen av att någon tappar sugen för sin idrott men jag såras djupt in i själen av att man utöver en idrott för att man tror att jag vill det.
Speciellt när jag sagt hela hans liv att han ska göra det för sig själv - inte för mig eller någon annan.
Innebandy spelar man för att det är kul!!!!
Spelar ingen roll vart och när eller i vilket situation man spelar.....man gör det för att det är kul!!!

Jag har mitt intresse kvar och jag har mitt lag som jag håller på och som jag hjälper med glada hejarop om jag kan men det betyder inte att någon annan i min familj behöver dela det intresset.
Jag sitter i Solnahallen för att det är kul!
Inte för att jag tror att mina barn vill att jag ska göra det.

2 kommentarer:

Lena sa...

Får jag lägga till en sak? Varför fråga, jag gör det ändå ;)

Det du känner är nog besvikelsen av att inte nått fram helt med ditt budskap till honom. Känslan av att han ska ha känt så för innebandy ett helt år kanske utan att säga det, fast du försökt förmedla vikten av att göra det.

Man kan inte lyckas med allt, även om man vill. Ge honom lite tid syrran.
Nu är det jag som curlar honom ;)

mie sa...

Det är ett himelsrike att vara yngsta barnet...............
om inte mamman curlar och inte storasyskonen gör det så finns det alltid en lillamoster eller lillamorbrar som fixar det =)