Det mesta i livet har 2 sidor

Min blogg är min.
Att välja att skriva en blogg innebär att man kan bli ifrågasatt av främmande.
Det är och var jag medveten om när jag började för något år sedan.

Tyvärr missbrukas det jag skriver här av människor som tycker att de är duktiga som står upp för Kompis.

Tex. Kompisens faster läser och sedan frågar hon honom om hur fan jag kan skriva/hänga ut honom på det sättet? Jag som ska vara hans mamma!

Jag gjorde ett sista tappert försök att nå honom igår men det blev nobben.
Precis när vi fått honom att börja fundera så ringde hans telefon så att han kunde få det stöd som han behövde för att fortsätta påstå att det han gör är rätt för honom.

Vem vet?
Kanske var det flickan eller hennes föräldrar som ringde personen och varnade för att vi var där?
Kanske var det slumpen.
Det mesta här i livet har 2 sidor.

Hur det än gick till så tycker jag inte om att min blogg och mina ord används fritt av andra människor mot mina barn.
Det jag skriver är mina åsikter och tankar inte mina barns. Mina barn tycker långt ifrån som jag alla gånger men de respekterar att vi har olika åsikter. Det jag skriver här ska inte drabba mina barn.

Kompis berätta för dina tappra krigare att det var du själv som bar ut, åkte till tippen och kastade din säng. Att ny säng skulle inhandlas till dig när lönen kommer för vår plånbok är inte fet efter att ha försörjt dig under lång tid.

Kompis berätta att det ena sim kortet som jag tog ifrån dig är ett simkort som kostar pengar. Ett kort som jag har betalat. Varför ska en mamma sitta och betala ett telefonkort åt sitt vuxna barn?
Att det andra simkortet var din lillasysters abbonemangskort. Varför ska din lillasyster sitta och betala dina telefonräkningar?

Kompis berätta att det inte var jag som raderade namna och nummer från din telefon. Det var din lillasyster i samråd med dig och med ditt godkännande för att du sa att du förstod att det inte var bra för dig. Men både du och jag vet att varken mamma eller pappas nummer blev raderade då så du måste raderat en hel del själv.

Farfar förklara för mig hur du tänker när du hjälper Kompis att vara den vuxna 23-åring som han är i kroppen samtidigt som du ger honom lite fickpengar??
Inte ens Skalman får fickpengar!!! Han har studiebidrag och vill han ha fickpengar så får han jobba ihop dem själv.

Eftersom allt jag skriver här har 2 sidor som det mesta i livet så vet jag också att ni kanske funderar på om jag vill att Kompisen ska komma hem och fortsätta vara mammas lilla pojke.

NEJ! Hur många av er som känner mig *irl* har inte hört de här orden...
- Herre gud, kan dom inte flytta hemifrån någon gång? Andra har problem att få med sig ungarna, vi jobbar som idioter för att slippa ha med oss dem.

Hem till mamma och pappa kommer du inte igen.
Nu får alla dina stöttepelare hjälpa dig att fixa allt som vi försökt hjälpa dig med de senaste 3 åren.
Dörren står alltid öppen för besök, lån av soffa och lite god mat men inte för att bo! Nej!

För oss så har du blivit vuxen karl som flyttat hemifrån och därmed har ett eget liv. Medan vi lever vårt med dina småsyskon som snart ska lyfta från boet och pröva sina egna vingar de också.