Syskonkärlek

Vi här hemma i metropolen mår inte så bra just nu.

Det trillar sjukt många tårar nerför kinderna på flera av oss.
Det vibrerar mellan väggarna när stunderna av ilska och frustration måste ut ur våra kroppar, hatet mot något vi inte vet vad är, skakar vår värdegrund i grunden.

Alldeles nyss kom ett sms från Skorpan som (en krigare på väg ut i fält) är på väg till jobbet.
- Ja älskar er

Lilla Skorperorpan, vi vet! Men vet du att vi älskar dig?

Vi 5 personer i familjen Nygren har många gånger pratat om syskonkärlek och vikten av att hålla ihop som syskon.
Att syskon ska respektera varandra och varandras olikheter. Att syskon ska klara av att ha trevlig samvaro och kontakt med varandra för en dag finns inte föräldrarna där och binder ihop er.
Att man som familj hör ihop för all evighet.
Den där tryggheten som man vet finns i ryggraden och som man vänder sig till när man behöver stöd, råd eller bara sällskap.

Skorpan och Skalman har det här i ryggraden. Tro mig!

Till och med när Kompisen gjorde ett riktigt övertramp på Skorpan så kunde hon förlåta och lära sig att lita på honom igen. För kärleken till sin bror och värdet av att vårda sina syskon var starkare än det sår som han gav henne då.

När Skalman berättar för Kompis att han äcklas av den rellation Kompis valt och frågar Kompis om vilket stöd han behöver för att han ska klara av att bryta den? Svarar Kompisen att han behöver ha möjlighet till ett bollplank och det får han till 100%. Kompisen väljer att inte använda det vilket gör att Skalman känner sig sviken men säger sedan att kompis vet att jag finns, han ska bara komma på själv hur han ska lösa det här på ett bra sätt.

När Skalman ska börja sitt nya liv i gymnasiet och trots sin ålder känner en oro över att gå dit den där första dagen på väg in i livet mellan skolbarn och ung studerande. Då Kompisen säger att han har tänkt åka och hälsa på sina gamla lärare för då är det 4 år sedan han tog studenten på just den skolgården. Då känner Skalman att hans bror finns där för att hjälpa honom att ta steget över tröskeln till allt det nya. Som en vägledare, osynligt stöd och guide.
Så även Kompisen har haft det i ryggraden.

Ja alla våra barn har den här värderingen i ryggraden, det finns bara en av dem som tappat bort den.
Men vi 5 personer i familjen Nygren hör ihop! Det betyder inte att vi ska bo ihop.

Det vi har störst problem att hantera är Kompisens sätt att ta steget ur vårt gemensamma boende.
Att han tror att vi ska kunna titta på honom med respekt och stolthet???
Hur ska det gå till??
Hur ska vi kunna respektera en person som försvinner och struntar i att höra av sig?? När hela hans uppväxt har genomsyrats av att du får den frihet du tar ansvar för?
Går man hemifrån med orden - jag är hemma vid tiotiden. Då hör man av sig om man blir sen. Fixar man det, så kan man ju vara ute hur länge som helst. Hör man inte av sig då får man ja acceptera att man inte har den möjligheten dan efter.
Det är att ta ansvar och visa sina medboende hänsyn och respekt för att de inte ska behöva bli oroliga.

Minst ett av våra 4 stötteben i livet har Kompis tappat bort på vägen.
- Du får den frihet du tar ansvar för.
- Eget ansvar (åt alla håll).
- Det som kommer från dig kommer tillbaka till dig.
- Du måste ta koncekvensen av ditt handlande.

Om någon av er där ute som har kontakt med Kompisen hittar något av dessa stötteben så kan ni väl vara snälla och lämna tillbaka dem till honom.
Han behöver alla 4 ben för att kunna stå stadigt i sin fyrkant och kunna hantera livets nycker.


PS! Tack till en underbar Familj i Bro. Ni har genom mat, kaffe, tid och omtanke hjälpt oss genom dessa dagar. Låtit oss gråta, skrika och använda er som bollplank, svarat på samma frågor om och om igen. Det finns inte ord som räcker till för att tacka er men den dag ni själva behöver någon nära er så kan ni räkna med att vi står där.
För det som kommer från er kommer tillbaka till er.