Nu får det vara nog !!!!!!!

För er som sett Gubben Nygren de sista dagarna så kommer nog inte det här inlägget som en överaskning.
Men för er andra så kan det bli både otäckt och jobbigt.

Jag har ju under en tid bestämt mig för att inte delge er så mycket av familjens privata problem eller status men nu känner jag att jag måste gripa varje halmstrå jag kan för att få "häva" ur mig mina tankar runt vår situation.

Jag kan inte vara tyst och sitta snällt tillbakalutad längre, jag måste försöka få folk att vakna!
Vakna och se att allt ni gör i tron att ni gör rätt, långsamt dödar en annan människa. Drastiskt?
JA! Väldigt drastiskt men också väldigt sant.
Pappa Nygren tynar bort. Långsamt men säkert rinner all livsglädje ur hans redan svårt tyngda kropp.
Efter operationen för ganska exakt 10 månader sedan så har han haft glädje och livslust, hämtat ork och kraft i sin familj. Glädje över att barnen håller på att bli vuxna självständiga personer, glädje över att få följa dem både på håll och nära.

Idag är han en skugga av sitt forna jag. En våldnad som lever med knapp nöd. En person som vandrar genom dagen med tungt sinne och utan att reflektera över annat än vad som händer med hans älskade Kompis.
Han funderar på hur hans familj kunnat låta Kompis lida så svårt hemma hos oss i 23 år utan att hjälpa honom tidigare???

För visst är det så att han har lidit! Eller hur???
Det måste han ju ha gjort eftersom att ingen av dem har hört av sig och frågat om sanningshalten i allt han säger att vi utsatt honom för.

Hur kan en farfar och farmor, en faster och en farbror tillåta att sådana elakheter får fortgå utan att de anmäler familjen till sociala myndigheter???
Hur kan skolan tillåta att ett barn med särskilda behov får lida så svårt hemma hos sina föräldrar utan att det anmäls???
Varför har inga grannar reagerat över den missär som barnet vuxit upp i????

Hela Anders existens har ifrågasatts och hela hans livsfilosofi med att barnen är föräldrarnas allt till den dag barnen själva kommer och säger att det är dax att flytta ut och pröva sina vingar själv.
Han har genom åren använt många tusen timmar till att bygga lego, fiska, prata, elda i eldningstunna, tvätta och meka bilar, sitta i innebandyhallar med sina barn både i sekretiat och som åskådare på bänken, som mentor i olika sammanhang. Haft med sig barnen i bilen då de haft sköna stunder utefter asfalten och lyssnat på dansbandsmusik. Stunder som Anders värderar högre än sitt eget liv.

Därför har Anders livsgnista nu falnat och han håller på att ta slut.
Han äter inte längre, dricker allt för lite vätska och finner ingen glädje i att göra alla de saker han älskat i hela sitt liv.
Han har samma storlek i kläder som sin fru (hon som i alla år har fått höra att hon är för mager). Hans kläder är som tält på honom men värst av allt är den tomma sorgsna blicken.
Den svikna, besvikna, hårt prövade blicken i det askgrå ansiktet som är så djupt fårat att han inte kan raka sig längre.
Inte ens innebandyhallen kan få gjädjen att stiga upp och lysa genom ögonen.
Allt han gör är på rutin och rullande band. Han har till och med slutat att zappa mellan kanalerna för han ser egentligen inte längre på tv:n. Han har den bara på för att kunna sitta tyst och försjunken i tankar på varför allt blev som det blev och varför ingen reagerar?

Skalman gästbloggar *
Och hur kommer det sig att dom här människorna som tar hand om kompis inte hör av sig, inte till oss föräldrar utan kompisens syskon som mår dåligt av denna mycket synnerliga situation som våran familj normalt sett skulle kunna klara av för vi är så "starka"... jag har bara en sak att säga er som tagit hand om kompis och det är .. FY SKÄMS PÅ ER, man gör inte så som ni har gjort. DET ÄR SKAMLIGT *

Som ni kan läsa av Skalmans lilla gästbloggsinlägg så är det inte bara mamman i huset som reagerar. Även Skorpan har sin åsikt i det här men hon är nog mest besviken på Faster som har svikit henne så hårt att det blir svårt för henne att reparera.

Att långsamt se sin make och far till ens barn tappa livsgnistan och glädjen med sitt nya liv som lättare (med mer ork att vara delaktig) är det svåraste jag varit med om. Jag trodde att jag skulle kunna övervinna berg när vi fick honom att välja livet för 10 månader sedan men det här är värre, mycket mycket värre.

Snälla farfar, farmor, faster och farbror ni måste förstå att allt ni gjort och gör i tron att det är rätt kommer att kunna kosta er en bror, ett eget barn!
Farfar och farmor - ert barn lider! Ert barn har det svårt och livet rinner långsamt ur honom. Kan ni se er själva i spegeln om ni måste gå på ert barns begravning innan er egen? Bara för att ni tror att ni gör det rätta???

Faster och farbror - kan ni se era föräldrar i ögonen på den brgravningen?? Då när allt är för sent att rätta till. Kan ni då rättfärdiga att ni valde att ensidigt gå på vårt barns linje? Vägrade att se hur det finns 2 sidor av saker och ting?

Kan och ska man alltid lita på vad en annan människa säger eller ska man helt enkelt behålla förmågan att lyssna/läsa med kritiska ögon eller är allt man hör bara sanningen. Den enda och sanna verkligheten?

Snälla ni!
Hjälp er son och bror, har han aldrig behövt er förr så kan jag garantera att han behöver er nu. Det är ju faktiskt så illa ställt med honom att jag till och med sätter honom före mitt eget barn. Det barn som ni tror ni hjälper.

Ni som kan nå honom via mobil eller träffar honom, snälla ni ruska om honom och berätta för honom hur omogen han är som lämnar oss och sedan vägrar höra av sig och inte lämnar något nummer som vi kan nå honom på. Bara den biten bevisar ju faktiskt hur omogen han är. Ruska om honom och få honom att förstå att så gör man inte. Man lämnar inte en familj helt ovetande eller möjlighet att nå varandra. Det har varken jag eller hans pappa någonsin utsatt våra föräldrar för. Vi har alltid sett till att man kan nå oss.
Det här beteendet är det någon annan som ligger bakom och eldar på.

Jag hoppas att alla som läser det här har förmågan att förstå vikten av att det är min enda chans att försöka nå mitt barn så att mitt barns far kan få ro i själen och börja se ljuset som stiger över horizonten varje morgon.
Aldrig trodde jag att mina svärföräldrar skulle kunna göra så mot mig efter att jag gång efter annan talat om för min svärmor att jag förstår hennes oro för gubben Nygren eftersom han är hennes barn. Men så fel jag hade. Så fel.