Söndag och ordningen återställd

Sigge är hemma igen efter en underbar helg ute på ön. Nu är mosters kompost ren och fin, alla pinnar ligger i en hög tillsammans med en och annan sko. Han har helt enkelt haft det fantastiskt bra.
Fiffin har saknat honom och förstår inte riktigt varför hon inte får vara med honom bara för att hon löper ;-)
Men vi tycker att 2 hundar och 2 katter är mer än nog med tanke på att dammsugaren måste gå på högvarv nu när alla 4 djur fäller vinterpälsen.

Vi är alla 5 ordentligt möra efter Globenpasset igår. 9.30-21.30 är några intensiva timmar som känns i kroppen och som man idag skulle kunnat vara utan. Samtidigt säger alla 5 att vi inte skulle vilja ha det ogjort.

Jag lovade att försöka förklara hur de kommer sig att vi alla 5 ställer upp på sådana här evenemang helt ideellt och här kommer den förklaringen som jag kan ge er.

Utan alla ideellt arbetande personer finns inte den ekonomiska förutsättningen för att innebandyn ska kunna växa och bli en så stor idrott som den är idag och förhoppningsvis blir den ännu större med tiden.
Ingen människa som inte rullat ut/ihop tv-mattan ska uttala sig om huruvida det är ett enkelt jobb som är snabbt gjort.
Den mattan är ett satans helvete att rulla ut och in. Tung som ett as och helt samarbetsvilligt
Ingen människa med förståndet i behåll skulle ta det arbetet. Inte ens om man tjänade 150:- timmen.
Men att göra det 1-2 ggr/säsong kan vara helt okej om man som vi brinner för idrotten och spelet.

När vi ställer upp på de här evenemangen så gör vi det för att betala tillbaka lite av allt det som innebandyn ger våra barn. Lagkänslan, klubbkänslan, samhörigheten, glädjen att vinna en match, sorgen att förlora en match, kamratskapen. Känslan av att duga och vara bra på någonting. Men också att upptäcka att alla inte kan vara bäst på allt utan att det finns en plats inom idrotten för alla som bara vill ge den en chans och att man inte ger upp bara för att man inte är bäst på just det som jag gör nu men jag kan vara bäst på något annat.

Att se glädjen i en 8-årings ansikte när han/hon gjort mål är obetalbart! Att se sorgen och ledsamheten i 8-åringa målvaktens ögon när någon gjort mål är också obetalbart om man sedan kan säga - Jösses vad bra du var idag! Du gjorde nästan allting rätt och var rättplacerad hela tiden. du tänker rätt men glöm inte att innebandymatcher väldigt sällan slutar med 0-0. Det är inte ovanligt med siffrorna 5-7 eller tvärtom. Det är en snabb sport och det gäller att hela laget jobbar åt samma håll hela matchen. - att se ögonen gå från sorgsenhet till lättnad, ja det är obetalbart.
Att se samma sak upprepas vid 15-års åldern är något helt annat för då har både målgörare och målvakt förstått att ingen match är slut förräns slutsignalen gått.

Helt enkelt det vi sagt till våra barn hela tiden -
Kan du inte förlora så kan du heller inte vinna!!!!

Vi förlorar orken i kroppen varje gång vi ställer upp på de här evenemangen men vi vinner varje gång också, för vi visar våra "barn" att tillsammans kan vi hjälpa innebandyn att vinna yta och mediatimmar på ett proffesionellt sätt. Precis som innebandyklubban med vänner gjorde för några helger sedan genom den här insattsen.