En meter virrvarr av tankar i en....

innebandytokig innebandymorsas huvud.

Jag känner att jag behöver sätta mina tankar och funderingar på pränt och vad är väl bättre än att göra det i min dagboksliknande blog???
Innan jag börjar så vill jag påpeka för ev. läsare att precis som vanligt så är det här MINA tankar, åsikter och funderingar kring mitt och mina barns liv och vardag.
( för hugade tränare och andra kritiker så kan det vara av värde att ha förståelse för att mina barn långt ifrån alla gånger håller med mig och även talar om det för mig)
Men med respekt för att alla människor har rätt till en egen åsikt och känslor så förväntar jag mig att folk har förmågan att läsa och granska det skrivna som mina tankar och inte lägga det på mina barn.

När nästa säsong kör igång är det ganska exakt 11 år sedan Skalman kom hem och sa
- jag ska följa med Basse på innebandy träning :-)
Anders som alltid varit sporttokig säger självklart
- Vad kul! Jag följer med och hälsar på tränarna och ser hur det fungerar.
1 timme senare kommer en mycket glad och nöjd Skalman hem och säger
- Nästa träning ska jag vara målvakt :-) Jag ska bli som pappa!
(Det vill sig inte bättre än att Skalman spelar sin första match en helg då jag och Anders befinner oss i Tyskland (Anders dömmer Landhockey-VM)
Ik Bele möter Töjnan som de aldrig tagit poäng mot och Skalman visar sig vara en naturbegåvning. Matchen slutar 1-1 vilket inte hänt tidigare. (Enligt dåvarande lagledare)

Med tanke på hur utsatta innebandy målvakternas knän och rygg är så blir det naturligtvis inköp av hutlöst dyra knäskydd, Skalman vägrar att pendla mellan målet och utespelande. Dessutom lyckas han utan större svårigheter övertala pappan om att det är bättre med en helt egen utrustning och hjälm så plånboken blev väldigt tom och det var inte den sista gången det hände :-)

Ett par år och guldmedaljer samt matchens lirare priser senare kommer Skorpan hem och säger samma sak!!!
- Jag ska börja spela innebandy och vara målvakt i Ik Bele :-)
Varvid det blev ytterligare inköp av ny utrustning och hjälm. Den 5:e i ordningen.
(Det här inlägget kommer vara riktat mer på Skalmans innebandy, Skorpans kommer jag skriva om lite senare när en del pusselbitar trillat på plats)

När barn börjar med en idrott i Sverige så är det en oskriven lag att man som förälder ställer sig i fiket, ställer upp i seket, åker med på cuper och kommer med glada hejarop.
Vi var inte sena att ställa upp :-) Självklart ska vi dra vårt strå till stacken och finnas till hands för våra barn.

Åren gick och Skorpan utvecklades precis som Skalman, med en lite skillnad. Skorpan har i alla år kunnat bänka sig själv för att laget ska ha största möjliga chans att vinna. Har hon inte känt sig "på" så har hon valt att säga det till tränaren. Medan Skalman i alla år har ansett att alla matcher är hans.

Skalman har under många år spelat i sin egen åldersgrupp (92) och vid många tillfällen blivit bänkad av olika anledningar. En del av förklaringarna han fått är att han är för ojämn, han har inte samma rutin som den andra målisen, han har inte förmågan att behålla fokus, han har inte explosiviteten i kroppen.

Eftersom vi i alla år har valt att föra in spelschemat i almanackan direkt när det kommit på hösten och sedan valt att planera vårt liv efter att barnen alltid ska kunna vara spelbara om de tas ut till match, insåg Skalman till slut att han gång efter annan var den målis som tog laget till slutspel och ofta ända fram till kvartsfinal för att sedan bli bänkad under semi och final med olika förklaringar som orsak.

Man skulle kunna tro att han i det läget skulle välja att sluta med sin sport.
Men inte Skalman!
Han fick erbjudande om att få spela i P91 i stället som helt plötsligt stod utan målvakt. Sagt och gjort. Han visste från början att det laget inte hade kommit lika långt i utvecklingen men att de hade väldigt kul på sina träningar och matcher. De spelade innebandy för att vinna matcherna men det viktigaste för dem var att de hade kul och fick spela. En helt annan mentalitet helt enkelt. Dessutom var de killarna lite mognare än Skalmans 92-kompisar. Vilket också var en fördel med tanke på att Skalman ofta har ansetts vara äldre än han är. (Minst i barnaskaran)

Förra sommaren fick Skalman möjlighet att träna med herrarna i A-laget och tyckte det var skitroligt (det ryktas om att han är välkommen denna sommar också).
Han missade inte en enda träning. Att han sedan anser att han utvecklades väldig mycket under de träningarna är ju ett extra plus. Under den gångna säsongen har han vid ett flertal tillfällen ställt upp för herrarnas B-lag och ännu har de inte förlorat en match som han stått i målet.
Lika mycket för att herrarna är duktiga som att Skalman har gjort riktigt bra matcher.

Men han platsar inte i herrjuniorernas A-lag.
Han har provtränat för dem och blivit ratad, han har ställt upp för dem i P92-cuper men då han inte känner alla de som spelar i de cuperna (massa nya utifrån) kan han inte dirigera dem och de har ingen aning om hur han spelar så det finns inget samspel mellan laget och Skalman så det har inte gått så bra, dessutom har han väl inte gått in för de matcherna på ett helt juste humör eftersom de redan ratade honom på provträningen. (Vore för d-ligt om tränarna lägger de förlusterna på Skalman) Men det skulle ju inte vara första gången det händer honom. Han har ju tidigare fått skulden för en förlust efter att först ha ställt upp för P91 och sedan 1 timme senare spelat för P92. Den gången ansåg dåvarande lagledaren att han skulle ha avstått från P91 matchen för han behövdes ju i P92. (De hade ingen av de andra 3 målvakterna spelbara?)

I dag ser Skalman hur hans möjligheter att vidareutvecklas i föreningen blir strypta för all framtid.
Som förälder blir man ställd mot väggen - man vet att han har alla förutsättningar för att bli en riktigt duktig målvakt om han kommer till ett lag som fungerar och har fungerande tränare som har förmågan att förstå vikten av att arbeta med målvakterna lika mycket som att arbeta med utespelarna.

Jag vill påstå att man inte blir målvakt utan att man föds med talangen och sedan beror det på hur mycket intresse man har och om man har den mentala styrkan att klara en så pass utsatt position Sist men inte minst beror det på om man har en tränare och förening som förstått vikten av att se varje individ i ett lag. Att de förstår att inget lag är bra om man tror att man kan plocka ihop ett gäng spetsspelare. Man måste även ha slitvargarna som jobbar i det tysta, och killarna som har förmåga att hålla ihop laget och mentaliteten i gruppen.
Gruppdynamik är något som borde ingå i varje tränares utbildning som alla tränare borde ha innan de går in som tränare och framförallt så borde ingen förälder få vara inblandad i lagen efter att "barnen" fyllt 12 år (den ålder då man börjar med tabellfört seriespel)
Inte heller jag borde egentligen vara inblandad i laget trots att jag verkligen har förmågan att inte lägga mig i tränarnas arbete och uttagningar. Mina ev.tankar och funderingar skriver jag här och jag har verkligen inte så höga tankar om mig själv så jag tror att jag har en stor välbesökt blog som alla tränare är inne och läser för att höra mina åsikter om någonting. (Möjligen för att kolla att jag inte skriver något som de känner sig kränkta av)

Men Skalman som är en klok 17-åring gör som mamman och pappan råder honom.
Han väljer att stanna 1 år till i sin modersförening för att ha tid att hitta rätt balans mellan arbete och idrott. Samtidigt som han själv vill se hur föreningen går vidare med de projekt som nu har startats upp.

Bele Barkarby If är ingen stor förening även om den är "stor" inom ungdoms innebandyn. Många känner till smeknamnet "Bele" och det är inte alls konstigt med tanke på att föreningen hade ett mycket duktigt P87-lag för ett antal år sedan och även P92-laget gjorde sig ett namn i innebandy världen. (Båda årgångarna under samme skickliga tränare Ulf Svärd)
I dag är det mest F93/F94 och F96 som presterar de finaste insatserna. Jag tar inte upp damlagets bragd att ta sig till div 2 eftersom det är F93 tjejernas insats som gjort den bragden. Men det finns gott hopp om P96 och P97 som är mycket skickliga trots sin ringa ålder. Visst finns det kapacitet i föreningen att bli stor men då krävs det att föreningen börjar satsa långsiktigt istället för snabba "elitsatsningar" som dör ut innan de etablerat sig.

Där kom alla tankar runt Skalmans innebandyår :-)
Om han vill så är det inte omöjligt att det kommer en halvmeter till om 10 år :-)