Blandad onsdagsmorgon...

Jag vill börja med att ge Caroliine en



för att du med din kommentar på mitt inlägg om målvaktstankar har bekräftat att det här är ett problem som finns och som vi vuxna i ungdomsidrotten borde börja diskutera och prata om på ett sätt som främjar idotterna och därmed också barn/ungdommarna.

För en gång skull ska jag dela med mig av mina innersta tankar till omvärlden. Det är inte ofta som jag har problem med mina "barn" och finns dom så brukar det sluta med ett par timmar vid köksbordet, många koppar kaffe och sedan drar vi i alla lösa trådar som hänger och tovar ihop sig ;-)

Men nu går jag bet!
Jag vet att Skorpan är stor och vuxen! Jag vet att "barnen" ska gå sina egna vägar!
Jag vet att det är normalt att mina värderingar synas i sömmarna och kanske till och med kastas!

Vad jag inte visste tidigare är att man kan sörja ett "barn" som på alla sätt är närvarande.
Att man kan förlora det värdefullaste man har för att man inte förstår vad som händer och inte når fram så man får svar.

Skorpan som är en av mina bästa vänner (hon har alltid sagt vad hon tycker och tänker även om det varit obekvämt för mig) har vuxit ur vår familj.
Hon har funnit en man som hon förälskat sig i, som hon kanske kommer leva hela sitt liv med och då borde jag som mamma vara den lyckligaste som finns.

Det är jag också men jag sörjer också mitt barn.
Jag vet att detta låter som en mamma i deppresionstider men det handlar inte om det.
Det handlar om att vi nu ska ta oss igenom nästa fas i livet.
Hon ska gå från att vara min dotter till att bli en vuxen kvinna som jag ska ha en vuxen rellation till.
Jag ska gå från att vara mamma till att vara en annan vuxen kvinna som hon ska ha en vuxenrellation med.

Många bråk har vi om att när man är 20 år så ska man tvätta sina egna kläder, man ska dansa veckotangon med damsugaren, man ska helt enkelt hjälpa till och ta ansvar för hemmet.
Här har vi ett problem - Skorpan vill bemötas som vuxen men fortfarande slippa allt vuxenansvar.
Jag vill försöka bemöta henne som vuxen men också kräva att hon tar vuxenansvar.

Hur många finns det inte i Sverige som jobbar heltid, handlar, städar, tvättar, lagar mat, träffar vänner, gymmar, tvättar bilen, rensar rabatten?????
Om alla dessa Svenskar klarar det så borde rimligtvis lilla Skorpan också göra det. Speciellt om hon har 4 andra i hushållet till hjälp!

Men värst av allt är känslan av att vi aldrig kommer att mötas som vuxen-vuxen.
Därav sorgen av ett förlorat barn.

Nu tänker ni säkert - jo då lilla tanten, visst kommer ni att mötas igen. Ni ska bara ta er igenom den här fasen. -

Men så här är det:
Jag har lärt alla "barnen" att
1. det jag säger inte är allsmäktigt
2. du är en egen individ med egna tankar, åsikter, känslor
3. du har rätt att vara en egen individ
4. du behöver inte älska alla men du måste respektera alla
5. du får den respekt du förtjänar
6. du ska bemöta varje människa så som du själv vill bli bemött

Skorpans och min rellation faller på punkt 4!
Hon behöver inte älska mig men hon måste respektera mig. Vi är nog 2 väldigt olika personligheter och hade vi inte varit mor/dotter och träffats ute i samhället så är jag inte den typ av människa som hon hade valt att umgås med.
Så enkelt men endå svårt är det.

Sug på den karamellen ni som fått för er att jag alltid är så duktig och en sådan fantastisk mamma. Även jag har mina grå fläckar och dagar som är mindre roliga.